Jag har ofta fått höra: "tänk om man kunde äta så mycket gott som du gör och ändå inte gå upp i vikt, det är orättvist". Lika ofta hör man: "jag har så lätt att gå upp i vikt, jag har fått det efter mina föräldrar".
Jag menar att båda uttalandena mer eller mindre är bullshit. Visst sitter en del i generna och visst har vissa människor en snabbare ämnesomsättning, men i grunden handlar det ändå om att inte äta mer än man gör av med eller omvänt: Röd dig så mycket att du gör av med det du stoppar i dig.
Jag har hört det där "du har så bra ämnesomsättning att du kan äta vad som helst utan att gå upp i vikt" att jag nästan har börjat tro på det själv. Idag började jag dock fundera på det här i och med att jag varit sjuk några dagar och helt overksam på den fysiska fronten. Efter att ha legat och suttit helt stilla framför TV:n i fyra dagar så har jag i ett nafs gått upp 1,5 kg. Samma sak märkte jag i somras då jag av olika skäl gjorde ett längre uppehåll i träningen p.g.a. svår allergi. Jag gick då upp till ett all-time-high viktmässigt (+4-5 kg mot min normala matchvikt de senaste åren).
Jag törs påstå att jag utan problem hade kunnat gå upp 15-20 kg om jag, precis som många andra män i min ålder, tagit bilen till jobbet och sen efter jobbet tagit bilen hem och satt mig framför TV:n och kollat någon engelsk ligamatch i fotboll. Med all säkerhet hade jag då passerat 100 kilosstrecket inom något år. Det går snabbare än man tror om man är fysiskt inaktiv. Så även för mig!
Det handlar alltså inte om att jag skulle ha bättre gener eller bättre anlag än vissa andra eller att min ämnesomsättning skulle vara så fantastiskt fenomenal. Allt handlar om att jag är fysiskt aktiv genom både kontinuerlig träning men ännu viktigare: om vardagsmotion i form av cykel till jobbet och promenader till stan istället för bilen.
Mitt råd är: Underskatta aldrig nyttan med vardagsmotion!
Själv har jag i vuxna haft följande milstoplar i min vikt:
18 år (innan jag gjorde lumpen): 79 kg
19 år (efter 1 år värnplikt): 88 kg (ingen förklaring men mycket mat kanske)
20 år (nere på matchvikten igen): 79 kg
24 år (efter lite för mycket långdistanslöpning): 73 kg
26-30 år (efter mer 800-metersträning): 77 kg
31-nutid: 82-83 kg
Längden är c:a 190 cm så min nuvarande vikt känns perfekt!
Bild: Njudex.se


För 10 år sen gjorde jag mitt kanske bästa möbelinköp någonsin då jag köpte soffan SIR från den svenska tillverkaren Njudex i Vrigstad. Modellen är en stram designklassiker och håller en så hög kvalitet i materialvalen (stomme, plymåer och tyg) att man kan ha den riktigt, riktigt länge. Ursprungligen köpte jag den i en ljus klädsel som på bilden, en klädsel som vi för övrigt har kvar även om katterna har klöst lite på den.
Klädseln är avtagbar (även på stommen) vilket gör att man mycket enkelt kan klä om den med en ny klädsel om man vill. Det gjorde vi för tre år sen då vi ville gå bort från det ljusa och därför beställde ett vinrött plyschtyg som vi för tillfället har på soffan (den ursprungliga ljusa klädseln finns kvar förstås).
Vi har aldrig varit 100% nöjda med färgen på den vinröda eftersom den inte blev så röd som vi hade hoppats. Av det skälet så var vi igår och valde ut ett nytt tyg som vi nu har beställt. Då vi ville ha en kontrast till det ljusa tyget så valde vi ett mörkare brunt med lite struktur i (lite 70-talsinspirerat som kommer göra sig fint till bl.a. vår gula Bumlinglampa). Vi tänker även införskaffa ett soffbord i vit plast om vi lyckas hitta något coolt.
Så här ser det bruna tyget ut och som vanligt så ger inte bilden rättvisa. Tyget ska nog också lyckas hållla katterna stången eftersom nötningstålheten (Martindalestyrkan) är mycket, mycket hög (närmare 60.000 om jag inte minns fel).
Tack vare mina kontakter i möbelbranschen så kunde vi köpa direkt från tillverkaren vilket halverade priset på klädseln från c:a 12.000:- till 6.000:-
En ny SIR-soffa i handeln idag ligger på 22-27.000:- beroende på tyggrupp. Jag köpte den förstås till ett betydligt lägre pris på min tid, men oavsett det så är det 1/10-del av vad en ny Volvo kostar och helt klart en betydligt bättre investering. Det här är en soffa man har i minst 20 år, ja ännu längre om man vill.
Vad gör man om man som kille vill ha ett par halvbaggy byxor med resår eller muddar nertill?
Jo man uppsöker damavdelningen eller går till en dambutik eftersom det av någon märklig anledning inte går att hitta såna byxor på killavdelningen eller i en herrbutik. Fråga mig inte varför det är så. Jag har också en känsla av att det vanligare att en kvinna handlar på herravdelningen än tvärtom.
Överlag så är det lite märkligt att det över huvud taget finns herr- och damavdelningar. Visst är det så att det finns anatomiska skillnader mellan män och kvinnor, men saken är ju att det kan finnas minst lika stora skillnader inom könen och många kläder skulle mycket väl kunna passa både män och kvinnor. Jag har förmodligen mer gemensamt med en längre kvinna med relativt rak kroppsbyggnad än med en kort och fet man.
De här byxorna hittade jag på Lindex men de skulle egentligen lika gärna kunna ha sålts på HM:s herravdelning anser jag. Det enda problemet var benlängden. Först provade jag 40 och 42 där 42:orna var bra i vidd men aningen för korta. Så jag fick gå upp till storlek 44 som var rejält långa i benen men som ändå var OK i vidden. Allra bäst hade det varit med 42:ornas vidd och 44:ornas benlängd.
Jäkligt märkligt för övrigt att så fort en storlek är större så är även benlängden längre! Som om det per automatik är så att så fort någon är lite fetare så är man också längre, eller vice versa.
Jag är i alla fall nöjd med dessa "tjejbyxor" och de kommer att bli perfekt till sommaren ihop med ett linne.
Dessutom gillar jag de tre knapparna ovanför gylfen.
Sen var ju priset synnerligen överkomligt: 399:-