I dessa tider när var och varannan löpare verkar hålla på med ultramaraton eller triathlon så kanske inte en halvmara kan kallas långdistans men för mig som f.d. 800-meterslöpare så är det i högsta grad långdistans, och inget jag sysslar med speciellt ofta (läs typ aldrig).

När jag tävlade på 800 under 90-talet så bestod "långdistansträningen" vanligtvis av pass på runt 10 km. Någon gång då och då var hängde jag på långlöparna i klubben på söndagarna när de var ute och körde sina söndagspass som brukade ligga mellan 20-25 km men det blev inte så ofta.
Jag hr förvisso kört en del millopp på tävling men aldrig på bana men däremot typ stadslopp och ett och annat terränglopp. Gjorde aldrig några supertider eftersom det inte var det jag satsade på men har ett milpers på en kontrollmätt bana på 34:40.

Så långt som en halvmara sprang jag aldrig på tävling men 2002, fyra år efter att jag hade lagt av med tävlandet och något år efter att jag hade opererat mitt knä så körde jag Broloppet mellan Köpenhamn och Malmö.
21 km (min hittills enda halvmara på tävling) över Öresunsbron tillsammans med 10.000 andra löpare.
Lite så där halvtränad sprang jag in på 1:25 och blev 72:a löpare i mål. 

För två år sen gjorde jag en halvmara på träning och sprang då på 1:46 men var väldigt, väldigt trött sista 2-3 km. Totalt tömd på glykogen i och med att jag inte hade med mig något att fylla på med.

Sen dess har jag undvikit att springa så långt men idag fick jag en idé när jag var ledig att jag skulle försöka ge mig på att köra 21 km igen, vilket jag också gjorde.
Den här gången hade jag med mig två små förpackningar med nötkräm (jordnötsvarianten) samt en liten flaska med sportdryck. Tack vare det så kändes dagens 21 km avsevärt mycket enklare än för två år sen. 
Jag höll ett hyfsat jämt tempo och sprang visserligen 4 minuter långsammare än den gången men känslan var avsevärt bättre. 
1:50,37 blev tiden. Helt ok! Speciellt med tanke på att min cardioform inte är i närheten så bra som för ett år sen.



 

Kommentera

Publiceras ej